carrod

Jag fann ett intresasnt stycke i boken
"Bli vän med kroppen och maten - En bok om ätstörningar" av Camilla Porsman.

"Att just bantinng är en vanlig inkörsport till Anorexi är väl känt, men varför slår bantningen över till ett ärströningsbeteende och finns det andra faktorer som ökar risken för en person att drabbas av Anorexi?
Det talas ofta om att den typiska anorektikern är en "duktig flicka"; ambitiös, högpresterande och hårt arbetande, skötsam och en riktig perfektioniskt med stort kontrollbehov.
Det stämmer ofta, men samtidigt är det fel att anta att en anorektiker alltid är på ett visst sätt eller att hennes anorexi hra drabbats av vissa bestämda fatktorer. Naturligtvis är orimliga skönhetsidela, så som de presenteras i media och i samhället i stort, en påverkande faktor för många.

Naturligtvis finns hos anorektiker någonstans en osäkerhet på om hon duger som hon är.
Men trots att forskning visar att anorektiker ofta har flera typiska personlighetsdrag SÅ FÅR MAN INTE BEHANDLA anorektikern som än i mängden och anta att man förstår precis hur hon tänker och känner.
Det är lika viktigt för anhöriga som för deb sin jobbar professionellt med behandlning av anorektiker att se och behandla varje anorexidrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk processen. Jag möter gång på gång patienter som är på väg att hoppa av (eller redan har hoppat av) diverse behandlingsprogram för att de känner sig missförstådda.

"De pratade bara över huvudet på mig och berättade för mamma och papa "hur anorektiker tänker". Jag kände inte alls igen det de sa och det kändes som att jag blev behandlad som en av alla andra de behandlat, inte som att jag är en unik person, som kanske inte tänker likadant eller behöver exakt samma saker som andra anorektiker - Karin"

Anorexin är i många fall den drabbades sätt att "bli någon", att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och bakom den hårt kontrollerande, perfekta ytan". Om hon har alltid varit någon som lyssnat på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov så är det ur behandlingssynpunkt rena KATASTROFEN att behandla henne som en i mångden. Jag tror inte att det finns någpt anant som lika snabbt kan få en Anorexidrabbad att hoppa av en behandling eller undvika att påbörja den, som att hon känner att behandlas som en i mängden och inte som en individ.



Och det är som hon skriver, att många utav dragen är lika hos personer med Anorexia men detta betyder inte att alla behöver samma slags behandling. Precis som när man botar andra sjukdomar måste man se till varje individs möjligheter och sätta in rätt behandling eller medicinering.

Jag har gång på gång försökt förklara för dem på avdelningen att dagvårds verksamheten inte är ett koncept för mig.
För att få de bästa förutsättningarna har jag sagt exakt vilka mina problem är,
Jag har INTE problem med att äta.utan mina svårigheter är att lägga upp maten på tallriken, se om jag tagit en bra porion och därefter jobba med känslorna & att lita på mig själv.

Men när man påpekar detta "så är man bara sjuk" eller "de vet bäst". MEN hur kan de veta vad jag känner?
Istället anser de att jag ska sitta vecka efter vecka och stoppa mat i min mun som serveras på en bricka?
Och visst att det är bra att få in regelbundenheten, men vad hjälper det mig med mitt tankesätt?
Förstår ni hur jag menar?

För mig personligen fungerar det just nu att ta kampen hemma, då det ger mig mer än dagvården.
Här står jag ut med mina jävla tankar, har en underbar familj till stöd och en sjuhelsikes kämparglöd.
Men, jag skulle vilja ha en stabil grund, ett skyddsnät. .. Jag tror på konceptet Mora använder sig utav.
Och återigen så hoppas jag verkligen på en remiss dit ner. Tror faktiskt jag ska ta med mig den där boken till vårat möte på onsdag. Det gäller att komma beväpnad ! ;)