We will try to fix you
Vi kanske ska ta den här historien nu då.
I måndags hade jag möte med Annika (min behandlare)
Allt kändes bra och jag har haft ett lugn och en kämparglöd inom mig. Varit skötsam på de allra flesta plan.
Men tydligen (?) har jag/Anorexian spelat mig ett spratt eller så har kroppen reagerat omvänt sådär i början sen jag varvat ner & ökat på maten. Jag vet inte, det är ingen mening att grubbla över det.
Vilket som, en grov viktnedgång gav ett BMI under 14 och på väg därifrån (tror jag) så kallar Fredrik, doktorn in mig till sitt rum. Redan då förstod jag att jag inte skulle få komma därifrån.
Mycket riktigt, efter diverse hot om poliser hit och dit som skulle tvinga kvar mig på avdelning 52 a, beslutade jag mig för att lägga in mig "frivilligt".
Jag har nog aldrig varit så upprörd, ledsen och förvirrad som jag var just där och då.
Att bli berövad friheten och behöva sitta inlåst på obestämd framtid var absolut ingenting jag hade tänkt mig. Jag skulle ju åka med pappa hem, hämta upp thai-mat och sova hos mamma.
Också vändes allt upp och ner på en sekund. Sist jag låg inne så hade jag åtminstone förberett mig en helg innan och fattat det beslutet lugnt å sansat.
Denna gången var det annorlunda, men vad gör man när man är en fara för sitt eget liv?
Som ni kanske förstår så trivs jag verkligen inte här. Som jag sagt så många gånger förr. Avdelning 52 a suger ! Men vem mår egentligen bra av att vistas inom sjukhusmiljö?
Det som hjälper är dock att jag inombords accepterat att jag måste gå upp i vikt för att någonsin bli frisk, så jag tror och hoppas att det kommer gå bra. Jag är ju inte den som ger upp i första taget.
Men det kommer bli en jävla resa. Jag är så arg på sjukdomen & situationen. Fråntagen mitt liv på utsidan. Och jag kommer att störa mig på den inkompetenta personalen.
Men är det något jag lärt mig längs vägen, så är det att man har rätt att känna känslor och man behöver inte vara glad hela tiden. Jag har gått igenom hela mitt liv med ett leende och alltid lyssnat på andra utan att själv känna efter hur jag egentligen mår. Något som straffat mig i efterhand .. Så därför ska jag se detta som något positivt, min chans till återhämtning, min möjlighet att återfå livet utan att fokusera på allt runtomkring.
Min biljett ut ur Anorexians grepp en gång för alla.
Sen har vi det här med skolan. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket de hjälper mig och vi ska ta studierna i den takt jag orkar med. Men som det känns just nu kan jag jobba en del här, det är ju rätt så mycket dötid när man inte ska äta ;)
Hur dagarna & behandligen ser ut, kan vi väll ta någon annan gång .. Om det nu är någon som vill veta det !
Efter regn kommer solsken, och mitt liv kommer bestå av riktigt vackert väder framöver.
That's a promise !
Take care / C
I måndags hade jag möte med Annika (min behandlare)
Allt kändes bra och jag har haft ett lugn och en kämparglöd inom mig. Varit skötsam på de allra flesta plan.
Men tydligen (?) har jag/Anorexian spelat mig ett spratt eller så har kroppen reagerat omvänt sådär i början sen jag varvat ner & ökat på maten. Jag vet inte, det är ingen mening att grubbla över det.
Vilket som, en grov viktnedgång gav ett BMI under 14 och på väg därifrån (tror jag) så kallar Fredrik, doktorn in mig till sitt rum. Redan då förstod jag att jag inte skulle få komma därifrån.
Mycket riktigt, efter diverse hot om poliser hit och dit som skulle tvinga kvar mig på avdelning 52 a, beslutade jag mig för att lägga in mig "frivilligt".
Jag har nog aldrig varit så upprörd, ledsen och förvirrad som jag var just där och då.
Att bli berövad friheten och behöva sitta inlåst på obestämd framtid var absolut ingenting jag hade tänkt mig. Jag skulle ju åka med pappa hem, hämta upp thai-mat och sova hos mamma.
Också vändes allt upp och ner på en sekund. Sist jag låg inne så hade jag åtminstone förberett mig en helg innan och fattat det beslutet lugnt å sansat.
Denna gången var det annorlunda, men vad gör man när man är en fara för sitt eget liv?
Som ni kanske förstår så trivs jag verkligen inte här. Som jag sagt så många gånger förr. Avdelning 52 a suger ! Men vem mår egentligen bra av att vistas inom sjukhusmiljö?
Det som hjälper är dock att jag inombords accepterat att jag måste gå upp i vikt för att någonsin bli frisk, så jag tror och hoppas att det kommer gå bra. Jag är ju inte den som ger upp i första taget.
Men det kommer bli en jävla resa. Jag är så arg på sjukdomen & situationen. Fråntagen mitt liv på utsidan. Och jag kommer att störa mig på den inkompetenta personalen.
Men är det något jag lärt mig längs vägen, så är det att man har rätt att känna känslor och man behöver inte vara glad hela tiden. Jag har gått igenom hela mitt liv med ett leende och alltid lyssnat på andra utan att själv känna efter hur jag egentligen mår. Något som straffat mig i efterhand .. Så därför ska jag se detta som något positivt, min chans till återhämtning, min möjlighet att återfå livet utan att fokusera på allt runtomkring.
Min biljett ut ur Anorexians grepp en gång för alla.
Sen har vi det här med skolan. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket de hjälper mig och vi ska ta studierna i den takt jag orkar med. Men som det känns just nu kan jag jobba en del här, det är ju rätt så mycket dötid när man inte ska äta ;)
Hur dagarna & behandligen ser ut, kan vi väll ta någon annan gång .. Om det nu är någon som vill veta det !
Efter regn kommer solsken, och mitt liv kommer bestå av riktigt vackert väder framöver.
That's a promise !
Take care / C
I tought I was a soilder
Jag ska skriva ett längre inlägg senare ikväll.
Från avdelning 52a, mitt boende ett tag framöver.
Update ; Det får bli imorgon, örskar inte tonight.
