carrod

Jag läste denna insändare i dagens ST.
En sjuksköterska som skrivit in till Ordet Fritt
och jag vart så oerhört berörd.

Förlåt mig du gamle man på sal 44 som ligger ensam i din säng,
oförmögen att kalla på hjälp, och bara väntar på att döden ska befria dig.

Förlåt för att du får ligga på din magra, såriga rygg i timmar,
jag vet att du för länge sen borde ha blivit vänd till sidan.

Som har torra flagor på läpparna, på tungan som är så torr att den spruckit.
Förlåt att jag inte hunnit dit och hjälpt dig att fukta den.

Som skulle ha behövt en morfinspruta, förmodligen för flera timmar sen,
för att lindra smärtan av cancern som äter upp ditt inre.

Förlåt mig du som borde haft en människohand att hålla i
när ångesten förvrider ditt fårade ansikte,
i stället för att krampaktigt hålla i den kalla metallgrinden.

Förlåt mig du förlamade unga mamma, du som föll i trappan förrförra veckan,
du som bara önskar att få komma upp och pröva dina ben igen.
Som känner paniken växa över att dagarna går och du bara ligger där i din säng.
Du som vill lära dig tala och gå och äta igen.
Du vill ju kunna följa din son till skolan.
Du vill kunna smeka hans kind än en gång
och tala om för honom att du älskar honom.
Att sjukgymnasten kanske kommer på måndag minskar inte din oro -
den oro som flödar i rummet, ordlös.
Kanske hinner jag ge dig en lugnande spruta sen...

Förlåt mig du man som kom in i går med magsmärtor, hade väl ätit något olämpligt,
och som vaknade upp i morse med en påse på magen
och ett besked om obotlig cancer.
Förlåt att jag låtsas tro att du sover - jag har ju inte tid att möta dig om du öppnar dina ögon
och låter mig dela din smärta och din rädsla.
Kanske kan doktorn skriva en remiss till kuratorn i morgon?
ller på måndag, om du inte skickats hem då...

Förlåt mig damen på 12:2 som fått ligga så länge i din våta blöja
att urinen håller på att fräta sår i din hud.
Jag vet att du ringde och bad mig om hjälp att få komma till toaletten,
men jag hann inte..

Förlåt mig du förtvivlade maka till mannen på sal 17 för att du sökt mig hela kvällen
utan att få prata med mig om din oro för maken, din livskamrat sedan 63 år,
som ramlade ur sängen i går och är blåslagen på armen och bröstkorgen.
Jag vet att han varit på väg upp ur sängen flera gånger i kväll och
jag förstår att du vill att vi tittar till honom ofta,
men vi har så litet personal vet du..

Förlåt mig ni tonårsbarn som med stora förskrämda ögon se er
tidigare så starka pappa ligga som en blek skugga av sig själv i sängen.
Förlåt att jag inte bjuder er på fika, några ord av värme.
En blick, räcker det -  eller känns det mer som en grimas?
Ni har visst bara honom?

Förlåt mig du med diabetes som inte fått ditt insulin i tid.
Förlåt mig du med huvudvärken för att du inte fått dina värktabletter än.
Förlåt mig du som var törstig men hade tomt vattenglas hela eftermiddagen.
Förlåt mig du som inte fick dina blodtrycksmediciner i kväll,
jag hann inte gå till grannavdelningen och låna.

Förlåt mig du som fick ligga i nedkräkt skjorta i två timmar.
Förlåt du som inte fick ditt bensår omlagt i dag, jag vet att det skulle gjorts i går.
Förlåt mig ni som ständigt söker mig i telefon, jag hinner inte svara.

Förlåt mig politikerna och sjukhusledningen,
för att jag trots era goda föresatser inte lyckats
skapa en bättre vårdkvalité med mindre resurser i dag heller.

Undertecknad
"Sjuksköterskan
Patienterna är som individer fiktiva även om situationerna uppstår i min verklighet dagligen."

Det är så tragiskt att en kvinna skall behöva känna såhär.
Att resurserna ej skall räcka till för att täcka behoven hos såväl personalen som patienter.
Pengarna borde läggas på omsorg och vård. Inte på politikers skyhöga löner ..

Bland det dummaste jag hört en politiker säga någon gång var när
Sundsvalls kommuns styrelseordförande Anita Bdioui höjde sin egen lön med 2632 kronor
och låg därefter på 68432 och uttalade sig därefter på följande vis

Är det inte fel att höja din lön samtidigt som folk förlorar jobben?
– Jag tror inte att min lön skulle kunna rädda några arbetstillfällen, säger Bdioui.
Hela artikeln kan läsas här

Do I have to say more?